Gör ditt eget släktvapen 

Alla får ta sig ett vapen, men det måste vara unikt eftersom det är ditt identifikationsmärke. Och titta vidare i våra vapenrullor för inspiration.

Det här är vapnets delar. Skölden är viktigast, därefter i fallande skala: hjälmprydnad, hjälm och hjälmtäcke. Bild: Magnus Bäckmark.

Till skillnad från andra märken är det heraldiska vapnet inte fastställt till sin form. Det är den skriftliga beskrivningen som ligger till grund för hur vapnet ser ut. Den konstnär som målar vapnet har därför rätt att tolka bildinnehållet efter sin stilsmak.

Alla får ta sig ett vapen
Det finns ingen som helst begränsning i rätten att antaga ett vapen. Alla personer, släkter, organisationer och företag har rätt att taga sig ett heraldiskt vapen. Ett vapen säger inget annat än att ägaren tillhör en familj som fått sig förlänat eller själv har tagit sig ett vapen. Familjen kan vara adlig eller borgerlig. Det enda som skiljer är några rangtecken och vilken hjälm du får använda.

 

En sluten hjälm. Bild: Magnus Bäckmark	En öppen hjälm. Bild: Magnus Bäckmark

Borgerlig släkt
I den moderna heraldiken talas det om adliga och borgerliga vapen. Med borgerlig menas att familjen inte är adlig. Det har inget med stadens borgare att göra. Uttrycket började användas av Arvid Berghman eftersom begreppen ofrälse och ickeadlig var negativa begrepp. Ett tillstånd bör ju inte beskrivas med vad det inte är. Det hade i och för sig gått lika bra att säga arbetarsläkt eller bondesläkt, eller rent av tjänstemannasläkt, men det blev borgerlig släkt.

 

Gör dig ett eget vapen
Det är mycket lätt att göra sig ett personligt vapen. Allt som egentligen behöver göras är att välja en symbol till skölden och eventuellt en annan till hjälmen, och sedan färglägga dessa. Det som är något mer tidskrävande är att ta reda på om någon annan redan äger ett vapen motsvarar den idé som du som vapentagaren har. I litteraturförteckningen redogörs för var de svenska publicerade vapnen, samt det stora flertalet danska, finska och norska vapen, går att hitta.

Innan ett vapen komponeras bör man tänka på att vapnet kan få en lika lång livslängd som namnet. Barnbarn och släktingar kanske också vill föra vapnet. Ett vapen bör därför inte var alltför personligt. Detta hindrar emellertid inte att yrkes- och intressesymboler används. Huvudsaken är ändå att vapnet är begripligt för de som vill använda det och att det känns naturligt. I modern heraldik försöker man därför att eftersträva så enkla vapen som möjligt. I de fall släktnamnet har en reell betydelse, exempelvis Höök eller Bergström, kan man låta vapnet vara en rebus av namnet. Vapnet blir på så vis talande. Tänk också på att inte välja ett motiv som är tidsbundet, utan ett som kan förstås en bra bit in på tjugohundratalet. En bil är en tidlös symbol, en Volvo S70 är det inte.

Bland moderna borgerliga vapen ingår ofta symboler som anspelar på äldre släktled, kommun- eller landskapshärkomst eller familjenamnet. Yrkessymboler är mindre vanliga. Skälet är säkert det att vapnet antas för att representera hela släkten snarare är för den enskilda individen. Försök hitta ett föremål som kan stå som symbol för familjens traditioner, yrken, intressen, härkomst, livsåskådning etc. Eller välj ett motiv bara för att det är vackert för ögat.

Här ses några typiska heraldiska föremål, stiliserade på heraldiskt vis. Bilderna visar från höger ovankant och vidare: drake, björn, hund, falk, heraldisk tiger (tyger), lilja, sjöjungfru, tistel, sfinx, ros med stjälk, lindorm (tvåbent drake), katt, vildsvin, cockatrice och drake.

 

Komposition av vapnet
Skölden är vapnets viktigaste del. En sköld kan ensamt utgöra ett släktvapen även om det vanligaste är att den kombineras med hjälm och hjälmprydnad. Motiven i skölden kan vara av två olika slag eller en kombination av dessa: häroldsbilder och allmänna bilder.
Häroldsbilden är en geometrisk uppdelning av sköldytan i två eller flera fält. Skölden delas med linjer eller snitt. Dessa delningslinjer är endast en gräns mellan fälten och ses inte som ett fält i sig.
En allmän bild är ett föremål. Bilderna kan vara hämtade från alla tillvarons områden. Det kan vara människor, djur, fabeldjur, växter, tillverkade föremål och byggnader mm. Allt är tillåtet så länge det håller sig till regeln om klar översyn av vapnet. Däremot får inte bokstäver och siffror förekomma. Den allmänna bilden bör vara enkelt och tydligt utformad. Bilden bör också fylla ut sköldytan så att inga omotiverade tomma ytor uppstår. En allmän bild bör inte heller vara ett bestämt föremål som t ex ett visst terrängavsnitt, en byggnad, båt eller dylikt. Istället för ett komplicerat motiv som fartyg, maskin eller ett helgon väljs ett till heraldiken bättre anpassat attribut som t ex ankare, kugghjul eller yxa ( för helgonet S:t Olof ).

 

Hjälm och hjälmprydnad
Det är lika svårt att välja hjälmprydnad som sköldemärke. Det gäller att hitta en symbol som inte bara representerar vapentagaren. Symbolen skall dessutom vara av sådan typ att den går att lägga på en hjälm. Eftersom sköldemärket är målat på skölden medan hjälmprydnaden står på hjälmen gäller inte riktigt samma regler. En hjälmprydnad kan inte sväva runt hjälmen utan är fästad vid denna. Symbolen stiger upp ur eller står på hjälmen.

Tillsammans med en hjälmbindel kan hjälmprydnaden läggas direkt ovanpå skölden, utan att hjälm och hjälmtäcke används. Däremot kan inte hjälmen med hjälmtäcket användas utan hjälmprydnaden. Det är som att ha en tom sköld.

En borgerlig släkt använder sig alltid av en sluten hjälm, stickhjälmen. Den öppna hjälmen är enligt gammal tradition förbehållen adeln. Traditionen går tillbaka till de medeltida tornerspelen. Den slutna hjälmen användes vid kamp med lans och den öppna hjälmen användes vid kamp med svärd. Kamp med svärd ansågs finare än kamp med övriga vapen och var därför förbehållet adeln. Det var emellertid först under 1600-talet som den öppna hjälmen ansågs vara ett adligt privilegium i Sverige.

 

Skydd av vapen
Ett nytt vapen kan inte registreras på ett heraldiskt tillfredsställande sätt. Det går att anmäla en vapenbild till Patent- och Registreringsverket men det är en omständlig procedur som inte är alltför tillförlitlig. Nackdelen är främst att kännedomen om ett nytt vapen inte kommer andra heraldikintresserade till del. Det kan därför hända att någon annan tar sig ett vapen som enligt PRV skiljer sig från ett redan existerande vapen men som enligt heraldiker endast är en brisering av ett äldre släktvapen.

Ett säkrare sätt att skydda sitt vapen från intrång är att låta publicera det i en heraldisk publikation. Detta ger inget juridiskt skydd utan är mer en fråga om god ton. Däremot ger en publicering ett datum där vapnets förekomst har blivit känd. På detta sätt kan heraldiker och andra intresserade få del av nya och gamla vapens existens. Vid en "tvist" där två snarlika eller identiska vapens ägare behöver bestämma vem som var först, är detta datum avgörande. Den som kan påvisa det äldsta vapnet anses ha företräde.

 

Det heraldiska regelsystemet
Det finns sex tinkturer (färger) inom heraldiken. De uppdelas i två kategorier; färgerna rött, grönt, blått och svart samt metallerna guld/gult och silver/vitt. När ett vapen färgsätts gäller principen att färg läggs på metall eller tvärtom. Färg får aldrig läggas på färg och metall får aldrig läggas på metall. Idén är att skapa största möjliga kontrastyta mellan de olika färgfälten. Jämför med de moderna vägskyltarna.

Adliga och borgerliga släkter för var sin typ av hjälm. De adliga släkterna använder sig av en öppen hjälm med byglar för ansiktet. För adliga ätter gäller dessutom att grevliga familjer har tre hjälmar över skölden, friherrliga familjer en krona mellan två hjälmar och övrig adel använder endast en hjälm. De borgerliga släkterna för en sluten hjälm, där visiret endast är en springa för ögonen.
Eftersom ett vapen endast är fastställt till sin bildidé är vapnets blasonering (beskrivning) viktigare än en avbildning för uppfattningen om vapnets utformning. Blasoneringen ska inte innehålla ovidkommande uppgifter om sköldens form eller i vilken stil vapnet skall utföras. Om sådan uppgift påträffas i blasoneringen är den inte bindande och konstnären kan därför bortse från densamma.

 

Vad ska man ha sitt vapen till
Den tid då vapen målades på sköldar och baner är sedan länge förbi. Idag är användningen betydligt mer fredlig. Det vanligaste området för vapen numera är inom exlibriskonsten. Eftersom exlibris i sig är till för att markera ägandeskapet av en bok passar det förträffligt med en vapenbilden i densamma.
Vapnet kan även graveras på föremål i stället för namn eller monogram eller tryckas på visitkortet. Den mest etablerade användningen av heraldiska vapen är nog ännu sigill och dess modernare motsvarighet, stämpeln. Mer ovanligt är det att låta sy en flagg med det personliga vapnet men det förekommer trots allt.

Under medeltiden fram till 1700-talet målades vapen ofta på väggar, skulpterades i trä eller höggs ut i sten som dekoration. Detta bruk är idag sällsynt, till stor del beroende på den kostnad en sådan utsmyckning oftast medför. Men inte desto mindre är det ett bra sätt att pryda hemmet.
Lär mer om dagens användning av vapnet.

 

Rangtecken
Det heraldiska vapnet är i sig inget tecken på rang. Det kan snarare liknas vid ett vanligt personnamn. Och precis som ett namn kan ges en högre värdighet genom tillägg av "af" eller "von" samt genom användning av titlar kan ett vapen ges ett antal rangattribut. Det vanligaste rangattributet är hjälmen. Till ett borgerligt vapen används endast sluten hjälm, vilket ofta innebär den så kallade stickhjälmen. Till adliga vapen har man vanligtvis en öppen hjälm, den så kallade bygelhjälmen. Men det går också bra att ha en sluten hjälm till ett adligt vapen. Det händer ibland att man till ett vapen för en uradlig ätt använder den lite äldre tunnhjälmen (kittelhjälmen), som är en sluten hjälm, just för att markera åldern.
Adliga hjälmar kan även bära en halsklenod och adlig rangkrona. De friherrliga och grevliga ätterna använder sig dessutom av två respektive tre hjälmar samt av sköldhållare och postament. Dessa högadliga ätter får dessutom bruka en hjärtsköld med ättens stamvapen.
I Sverige finns av historiska skäl grevliga, friherrliga, adliga och ofrälse (borgerliga) släkter. För de fyra grupperna gäller till viss del olika regler för utförandet av vapnet.

Adlig, friherrlig och grevlig krona får endast användas av adliga, friherrar respektive grevar.

 

För GREVLIGA ätter gäller att de får:

• föra grevlig krona,
• föra tre öppna hjälmar,
• föra hjärtsköld,
• bära tornerkrage
• äga sköldhållare.

För FRIHERRLIGA ätter gäller att de får:

• Föra friherrlig krona,
• föra två öppna hjälmar,
• föra hjärtsköld,
• bära tornerkrage,
• äga sköldhållare.

För ADLIGA ätter gäller att de får:

• Föra adlig krona,
• föra en öppen hjälm
• bära tornerkrage.

För BORGERLIGA ätter gäller att de får:

• Föra sluten hjälm.

 

Schablon för en borgerlig släkt. En sluten hjälm med hjälmtäcke liggen på skölden. Hjälmbindeln håller ihop hjälmtäcket med representerar ingen rang.

 

I både Danmark och Norge är det vanligt att även borgerliga släkter använder sig av en bygelhjälm. Denna hjälm är där inte ett rangattribut på det sättet som det är i Sverige och Finland. Däremot förekommer inte sköldhållare eller mer än en hjälm.

 

Av Stefan Bede